Diagnostisera ADHD
Diagnostisera ADHD
Vad måste vara uppfyllt för att diagnos ska kunna ställas?
En del av symtomen måste alltid:
- kvarstå i minst sex månader i sådan omfattning att barnets utveckling hämmas
- signifikant försämra barnets sociala funktion eller studiefunktion
- föreligga i två eller flera miljöer (i hemmet, skolan, på daghem, förskola och så vidare)
- uppträda före sju års ålder (det förs en diskussion om att höja denna gräns till 12 år).
Vilket är det första steget?
Det första steget för att få hjälp med symtom orsakade av ADHD, är att se till att diagnosen är korrekt. När diagnosen är ställd finns det en rad olika behandlingar som kan vara till hjälp.
Att diagnostisera ADHD kan vara svårt och kräver information från ett antal olika källor. Diagnosen bör ställas genom en omfattande utredning i rätt tid av en barn- och ungdomspsykiater, barn- och ungdomsneurolog (med inriktning habilitering) eller en barnläkare med specialistkunskaper om ADHD. Utredningen bör även omfatta barnet, föräldrarna och barnets skola, samt ta hänsyn till sociala och kulturella faktorer i barnets miljö.
Diagnos hos barn
I vilken ålder kan diagnos ställas?
Det kan vara svårt att diagnostisera ADHD hos barn före 5 års ålder, eftersom små barn i allmänhet har korta uppmärksamhetsspann och för att deras beteende omfattar perioder av hög aktivitet och impulsivitet. Om ditt barn uppvisar symtom på ADHD före 5 års ålder kan det vara bra att föra anteckningar över beteendet för att upptäcka förändringar eller förbättringar; det kan i ett senare skede vara till hjälp för att ställa en diagnos. Om symtomen fortsätter, eller försämras, bör man ta kontakt med en läkare för att prata om situationen.
“Att samla in så mycket information som möjligt om barnet är bästa sättet att säkerställa en korrekt diagnos.”
Hur går utredningen till?
Utredningen av ett barn börjar vanligtvis med att man går igenom den fullständiga sjukdomshistoriken, inklusive eventuell ärftlighet. Man gör även en kroppsundersökning för att utesluta andra sjukdomar, eftersom det finns en rad tillstånd som kan ge ADHD-liknande symtom. Dessa kan fångas upp genom diskussion med läkaren och omfattar exempelvis sköldkörtelsjukdomar, anfallssjukdomar, fetala alkoholspektrumstörningar (störningar orsakade av exponering för alkohol under graviditeten), syn- eller hörselproblem eller Tourettes syndrom (en genetisk neurologisk störning som karakteriseras av muskulära och vokala tics).
Bedömningen av ADHD bör även omfatta kontroll av inlärnings- och språkproblem, depression, ångest och sömnstörningar. Eftersom symtomen kan vara diffusa ingår även frågeformulär och intervjuer när ADHD ska diagnostiseras. För att få mer kunskap om barnets beteende kan bade föräldrar, lärare, vårdare, barnvakter och andra personer som känner barnet intervjuas. Samtliga svar är sedan till god hjälp när man ska fastställa hur barnet uppför sig, och om beteendet är långvarigt eller tillfälligt.
Diagnos hos tonåringar
När bör diagnos ställas?
Eftersom ADHD inte kan konstateras med hjälp av ett enkelt blodprov eller en kroppsundersökning, bör diagnos ställas först när symtomen kvarstått under en längre tid och påverkar tonåringens förmåga att fungera.
En specialist med erfarenhet av ADHD bör medverka vid bedömningen av symtomen för att ställa en diagnos och besluta om behandling är nödvändig. Specialisten kan även begära en neuropsykologisk bedömning för att utesluta inlärningssvårigheter eller andra sjukdomar.
”ADHD kan se olika ut hos pojkar och flickor, och det kan innebära att flickors problem blir större innan de får en diagnos.”
Är det skillnad på pojkar och flickor?
Hos flickor och kvinnor kan ADHD vara ett dolt funktionshinder p g a hur symtomen yttrar sig. Tonårsflickor med ADHD identifieras och diagnostiseras ofta inte förrän deras utmaningar i skolan blivit kroniska och problematiska. Därför lider många flickor och kvinnor i tysthet. Med tanke på de allvarliga konsekvenser ADHD kan leda till i ungdomen och i vuxen ålder, är behovet stort av en ökad medvetenhet om detta funktionshinder hos tonårsflickor. Det finns studier som visar på vilket sätt flickor med ADHD möter andra problem än pojkar i samma situation, och en av dessa studier kan du läsa här.
Diagnos hos vuxna
Vad krävs för en diagnos?
För diagnosen ADHD krävs att betydande svårigheter föreligger inom minst två områden – hem, arbete, umgängesliv, och så vidare. De svårigheter som föreligger i dagsläget kartläggs i patientintervjuer och helst även med nära anhörig. Testningar under utredningens gång ger även de en bild av patientens sätt att fungera.
Vad är egentligen ”normalt”?
Det kan vara svårt att bedöma störningens svårighetsgrad, eftersom gränsen mellan avvikelse och det som är “normalt” sällan är knivskarp.
Diagnostik hos vuxna bygger i huvudsak på sjukdomshistoriken och den kliniska bedömningen. En förutsättning för ADHD-diagnos i vuxen ålder är att störningen funnits sedan barndomen. Oavsett denna problematik bör utredningen generellt innehålla någon form av psykometrisk testning och anamnes (intervjusvar/berättelse om den vuxne som utredningen rör) från personer i omgivningen.
För att undersöka förekomsten av ADHD, under barndomen och framåt i tiden, samlar man in eventuella tidigare utredningar samt journaler från t ex skolhälsovård och barnpsykiatri. Patienten genomgår strukturerade intervjuer och får fylla i självskattnings-formulär. Om det finns möjlighet intervjuas också föräldrar eller andra nära släktingar.
Något neuropsykologiskt test bör också ingå i utredningen. Genom detta kan man exempelvis spåra ett karakteristiskt, men inte ADHD-specifikt resultat i form av en ojämn begåvningsprofil, d v s relativt låga resultat i testavsnitten, som avspeglar koncentrationsförmåga och arbetsminne (aritmetik, sifferrepetition, kodning). (Källa: Socialstyrelsen 2012)
Personerna på bilderna har inget med innehållet i texterna att göra.